Kungliga Svenska Aeroklubben

”Just en sådan flyginstruktör vill jag bli” – Jesper Gaarde

Publicerad: 15 juni, 2020 av Gunilla Dufour

Kärleken till flyget föddes

Jag minns det som om det vore igår:

– ”Ska du följa med?”  Munnen blev omedelbart torr och jag yttrade försiktigt –”eh… ja, varför inte”. Det var ju det här jag hade strävat efter hela tiden. Att få följa med upp i ett segelflygplan. När man är 11 år och följer med storebror som är 15 och skolar segelflyg för fullt, utan att man som lillebror får däng för att man är efterhängsen. Ja det är nog ganska unikt. Men inte i flygsammanhang. På något vis lyser det igenom när man har ett engagemang och intresse som är utöver det vanliga. Något som den äldre, fostrande generationen av piloter såg, och än idag ser som en bra egenskap man gärna odlar. Det här var ju 36 år sedan på Höganäs Flygfält ESMH och det var där och då min livslånga kärlek till flyg startade. Pappa hade flugit förr, bror min skolade för fullt och jag kunde inte bärga mig tills jag fick börja skola.

Jag fick frågan av KSAK om jag kunde skriva en artikel om min väg till att bli flyginstruktör. Och då började jag direkt att fundera på alla lärare jag haft genom åren och vilka som har påverkat mig mest. Och ju mer jag började fundera på ämnet, desto med gick mina tankar till frågeställningen; ”Vilken typ av flyglärare vill jag bli?”. För det är faktiskt så att det finns inte bara en typ av flyglärare. Jag har haft tur att få skola nästan uteslutande med bra lärare. Men man har ju även delat luft i cockpit med lärare som inte varit lika bra. När jag började segelflyga skolade jag med Dick Jönsson. En flyglärare som tyvärr inte finns med oss längre, men jag minns honom väl. När man skolar segelflyg sitter man som elev fram och den större delen av lärarkontakten man har är via talet. På något vis utvecklar man en förmåga att uppfatta på lärarens röst om man gjort en bra manöver eller ej. Dick hade en fenomenal förmåga att lyssna, analysera och ge akt på hur jag pratade när jag flög och ge mig direktiv utifrån den input han fick. När jag pratade mindre coachade han mer och när han tystnade förstod jag att flög rent, då gjorde jag som jag skulle. Min pappa hade tagit cert tillsammans med Dick i ung ålder på samma flygfält och pappa hade flugit samma Bergfalke II/55 som jag flög, fast han gjorde det på tidigt 60-tal.

Kärleken till flyget dör inte så lätt

Under några år i tidiga 20 års åldern agerade jag mer basist i ett band och arbetade som kreatör på reklambyråer än pilot i en Twin Astir. Men så på slutet av 1990-talet väcktes åter gnistan till liv. Den där kärleken till flyget dör minsann inte så lätt. Nu hade jag bestämt mig för att ta ett A-cert för motorflygplan och valet av skola föll på Ängelholms Flygklubb. En klubb med många militära flyglärare och några från TFHS. Behöver jag poängtera att ordning och reda gick som en röd tråd genom klubben? Till min stora förtjusning fick jag P O Olsson som min lärare. Något som jag än idag känner har påverkat min inställning till flyg och flygutbildning enormt. Han var lugn, metodisk och hade en otrolig förmåga att lyfta fram det allra bästa i en. Dessutom var han ju team-ledare för Team 60 så brist på förebild fanns ju inte. Jag minns att jag satt och tänkte på instruktionerna PO brukade ge i trafikvarvet, under ett långt ben på min EK-nav. Vad var det som gjorde att han alltid var så långt före? –”en bra landning börjar långt innan finalen med goda förberedelser så du går in på finalen med rätt fart och höjd”. Jag förstod ganska tidigt av PO’s instruktioner att en bra landning faktiskt börjar långt innan vi ens kommit i luften. Hemligheten var att vara där i huvudet. Att vara rätt förberedd. Det var på den EK-flygningen jag första gången tänkte, -”Om jag någon gång utbildar mig till flyglärare, då ska jag bli som PO… Just en sådan flyginstruktör vill jag bli”.

Nu har det gått ett gäng år och efter tre barn som alla börjar bli stora, så tog mitt flygande åter fart igen. Min hustru som hela tiden varit på mig om att komma igång igen hade satt lite av ett ultimatum för mig, att ”om du nu ska börja flyga igen så ska du göra det ordentligt”. Och det är klart jag gör som min hustru säger. Jag började min målmedvetna satsning 2017 och byggde de följande åren över hundra timmar till i luften. Det här blev bara roligare och roligare för varje minut bakom spakarna. Nu var det dags att välja flygskola igen. Att plugga till flyglärare är ju inte något man kan göra var som helst, men några olika skolor finns ju i Sverige. Här tycker jag det är viktigt att man inte bara väljer skola efter plånbok. Det ska kännas rätt helt enkelt. Åk och träffa personalen på skolan. Mitt val föll på Volflight i Jönköping. Skolan passar mig som hand i handske och personalen är fantastisk. Redan från första besöket kände jag att här vill jag utvecklas till just den flygläraren som jag siktar på att bli.

På skolbänken igen

Kursen började med en veckas teoristudier i ”teaching and learning” med Jerry Nerstrand som med sin långa erfarenhet och entusiasmerande sätt att lära ut kopplade grepp om oss direkt. Allt från utlärning, inlärning, träningsfilosofier och tekniker till hur vi människor fungerar och framför allt inte fungerar. Grymt intressant och väldigt lärorikt. Jag har ju alltid varit intresserad av hur vi människor fungerar och Human Performance and Limitations är ett ämne som jag personligen tror att många av oss svenska piloter borde läsa mer av. Efter att ha varit H50P instruktör i början av 2000-talet är detta ämne något jag har med mig varje dag och gärna påpekar för kära klubbkamrater. Detta är något som också har fått mig att än mer vilja bli flyginstruktör. Att kunna påverka framtida piloter att få med sig rätt värderingar och en sund inställning till flyg och flygsäkerhet från början. Att vissa flyger med konstant övervikt och ursäkta det mesta med –”asch, det går fint… det gjorde det igår ju” är något som är svårt att tvätta av en äldre klubbflygare, men dock inte omöjligt.

Viktigast – värderingar, en bra förebild och en sund inställning till mänskliga faktorn

För mig handlar min resa till flyginstruktörsbehörigheten mycket om värderingar. Att jag ska lära en elev att flyga, att hantera en flygmaskin på ett korrekt och säkert sätt är ju en självklarhet. Denna konst har ju faktiskt inte förändrats speciellt mycket på 100 år. Läser man böcker som Howard & Strohmeiers ”Du kan lära dig flyga” och Wolfgang Langewiesches ”Stick and rudder” ser man detta med all tydlighet. Men det som är svårare att utläsa är hur viktigt det är med att eleven får en bra förebild och en sund inställning till just, den mänskliga faktorn. Som flyginstruktör har man ett stort ansvar för vad vi förmedlar och lär ut till våra elever. Flyger vi med dålig precision kommer eleven tycka det är ok att göra likadant. Skulle vi agera annat än korrekt och rättfärdiga detta med ”normalt sätt gör vi inte såhär” så är risken stor att eleven säger till sig själv samma sak och hamnar på så vis i en dålig situation. Ansvaret man har som instruktör är stort, men så är också skörden av det du åstadkommer njutbar. Du som pilot minns väl din första EK? När din instruktör sa, ”du, nu kan du släppa av mig här och göra tre varv själv, ok?” Känslan är makalös, och jag misstänker att känslan är minst sagt obeskrivlig vad gäller flyginstruktören. Det skall bli spännande den dagen då jag själv ska släppa min första elev solo. Något som du de första 25 gångerna gör med din handledare, men ändå.

Nu halvvägs

Nu är jag i stort halvvägs genom min FI-utbildning och flyginstruktionerna börjar sitta där dom ska. Varenda flygning jag gör på hemmaklubben inkluderar flera meningar som avslutas med ”så här” och jag har turen att ha med mig en klubbkamrat på resan. Niclas och jag har varit vapenbröder sedan några år tillbaka på klubben och tillsammans driver vi klubbens DTO och sysslar med den teoretiska utbildningen. Vi brinner för flygutbildning och flygsäkerhet och kör FI utbildningen parallellt för att hjälpa varandra så mycket vi kan. Som individer formas vi enormt av alla personer vi får chansen att lära oss av. Själv har jag fått en enorm vitamininjektion av att utbildas av Henrik Lindberg på Volflight. Det är nästan lite som att sätta sig i planet med PO igen. Fast nu sitter jag i högerstolen och har min lärare som både lärare och elev. Och det är nog sant som det är sagt till mig flera gånger under denna resan hittills. Att utbilda sig till flyginstruktör är som att ta cert en gång till. Denna gången är det lättare då du faktiskt redan kan flyga, samtidigt som det är mycket svårare för nu ska du minsann också berätta hur du gör och varför. För alla er som går och funderar på om ni kanske skulle läsa till flyginstruktör kan jag bara rekommendera er att göra det. Det är så fantastiskt roligt och utvecklande. Det är redan idag, vad jag hör och förstår, en brist på flyginstruktörer i Sverige. Och vi behöver fler bra lärare som kan berätta varför, och inte bara säga till eleven att sparka in kulan i mitten.

Jag hoppas att jag snart kan få chansen att berätta om sista halvan av min FI-resa för er. Och från och med nu kan ni också följa mig på mitt instagramkonto ”jeppeflyginstruktor” där jag kommer att dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser under resten av min utbildning samt när jag är färdig flyginstruktör, dela med mig av tips och trix för att göra både dig och mig till en bättre pilot.

Flyg säkert,
Jeppe

Text & foto: Jesper Gaarde